Vanligtvis hör vi ju bara talas om diande som ett beteende hos däggdjur, men forskare har nu upptäckt att tånglaken diar sina små.

Tånglake, även kallad ålkusa, tillhör gruppen abborrartade fiskar.
Den har en långsträckt kropp på 25-30 centimeter och förekommer runt Sveriges kuster, från Bohuslän upp till Norrbotten.

Den har bland den längsta dräktigheten hos fiskar, ungefär ett halvår. Jämför det med t ex guppy som bara är havande några veckor. Både guppy och tånglake föder fram sina yngel direkt, de lägger alltså inga ägg.

Forskare har inte kunnat förstå hur tånglaken kan vara dräktig så länge och sedan föda så stora fiskyngel. Men nu vet de. Ynglen diar sin mor redan under dräktigheten och även efteråt när de kommit ut i det stora vida havet.

Läs mer: BBC Earth News

Man lät femtio personer lyssna på inspelade ljud av katter med vanligt spinnande och med detta gnäll-spinnande och de flesta ansåg att det sistnämnda ljudet lät brådskande och inte särskilt behagligt. Kanske är det lättare för katten att få sin vilja igenom med detta blandade ljud.

För övrigt så är det lite av ett under att katter överhuvudtaget kan åstadkomma lågfrekventa ljud som spinnandet är, enligt McComb. Deras stämband är helt enkelt för små. Så hur gör de?
Jo, de kan vibrera musklerna som sitter under stämbanden och när de gör det mycket sakta, så uppstår det spinnande ljudet. Detta gör att de inre delarna av stämbanden är fria att samtidigt göra andra ljud. Som t ex det gnällande ljudet i hög tonart.

För att höra ljuden och läsa mer: National Geographic

Det hör inte till vanligheterna att man upptäcker en tidigare okänd art av större däggdjur och snubfindelfinen är dessutom den första nya delfinarten som man upptäckt på 56 år.
Men nu till själva spottandet.
Dessa delfiner jagar fisk tillsammans och jakten går till så att fisken jagas upp till ytan, där delfinerna sedan spottar vatten på dem. Spottandet är delfinernas sätt att ringa in fiskarna för att sedan kunna döda dem.

Detta förfarande är extremt ovanligt och har bara uppmärksammats hos en delfinart tidigare; den s k Irrawaddydelfinen.
Lynda Gibson, från WWF Australia, säger att det är en bisarr teknik:
”Vissa spottade vatten högt upp i luften och andra rakt i linje med vattenytan. Det är ett fascinerande beteende, men vi vet ännu så lite om dem och om exakt hur de gör det.”

Snubfindelfinen är en kustlevande art och verkar leva inom små områden. De kan därför vara extra känsliga för sådant som föroreningar och exploatering av kusterna.
Gibson menar att artens närvaro är en indikator på ett friskt ekosystem och att det är viktigt att lära sig mer om arten och dess habitat för att kunna bevara den och de kustnära ekosystemen.

Källor: National Geographic News, Wikipedia

Knölval

Det som är spännande och intressant med just dessa fossila skelett är att de hade stora tänder avsedda för att äta fisk men också fenlika lemmar med fingrar och tår, som de kunde använda på land.
Den ena av valarna var gravid och fostret låg i position för att födas med huvudet först, något som är typiskt för landlevande däggdjur. Valar av idag föder sina ungar med stjärten först.

Philip Gingerich, en av paleontologerna som upptäckte valfossilerna, menar att det är tydligt att valarna en gång i tiden levde ett strandbundet liv och förflyttade sig fram och tillbaka mellan land och hav.

För 40 och 50 miljoner år sedan var havet väldigt rikt på fisk och andra vattenlevande varelser. På land ökade mångfalden av olika däggdjur vilket innebar en kamp om maten. Så vissa däggdjur började söka sig till vattnet bara för att hitta mat och återgick sedan till land igen. Men så småningom började de att leva hela sina liv i havet.

Mer att läsa: Wired Science, National Science Foundation,