Först såg det ut som valen var död men vid närmare undersökning så såg de att den fortfarande levde. Plötsligt blev det mycket bråttom att befria valen och detta är vad som sedan utspelades:

Click here to view the embedded video.

Späckhuggaren är den största arten i delfinfamiljen och är en välkänd tandval. Namnet sägs komma av att den attackerar större valar för att äta späcket eller när valkropparna flöt fastsnärjda längsmed valfångstbåtarna och männen var i färd med att ta vara på fångsten.

Men dess största födokälla är fisk och en och annan säl som de ibland har setts tvinga ner i vattnet genom att t ex bryta igenom isflak underifrån. Ofta utförs jakten genom ett intelligent samarbete mellan valarna i flocken. Flocken kan variera mellan 5 – 25 djur men har ibland setts bestå av tillfälliga grupper om 150 individer. Säkert en mäktig syn att beskåda!

Källor: Wikipedia, Zoonen

Knölval

Det som är spännande och intressant med just dessa fossila skelett är att de hade stora tänder avsedda för att äta fisk men också fenlika lemmar med fingrar och tår, som de kunde använda på land.
Den ena av valarna var gravid och fostret låg i position för att födas med huvudet först, något som är typiskt för landlevande däggdjur. Valar av idag föder sina ungar med stjärten först.

Philip Gingerich, en av paleontologerna som upptäckte valfossilerna, menar att det är tydligt att valarna en gång i tiden levde ett strandbundet liv och förflyttade sig fram och tillbaka mellan land och hav.

För 40 och 50 miljoner år sedan var havet väldigt rikt på fisk och andra vattenlevande varelser. På land ökade mångfalden av olika däggdjur vilket innebar en kamp om maten. Så vissa däggdjur började söka sig till vattnet bara för att hitta mat och återgick sedan till land igen. Men så småningom började de att leva hela sina liv i havet.

Mer att läsa: Wired Science, National Science Foundation,