Späckhuggare -havets vargar
Späckhuggaren är en svart och vit tandval som lever i flock och som många även känner igen från filmen Rädda Willy. Det är en intelligent val och den hålls även som underhållningsattraktion på olika större delfinarier som exempelvis Sea World. Späckhuggare i fångenskap får oftast en förtvinad ryggfena som viker sig ledset neråt istället för att stolt och kraftfullt peka uppåt.
Havets vargar
Länge har späckhuggarna kallats för havets vargar, mest för att de lever och jagar framgångsrikt i flock. De kan kommunicera och samarbeta med varandra och de har känslor. En späckhuggarhona utanför den amerikanska kusten födde 2018 en unge som inte klarade sig, och 16 dagar efter födseln sågs hon fortfarande tillsammans med kroppen av ungen och höll den flytande. Det är sedan tidigare känt att späckhuggare och delfiner kan bära med sig sina döda och agera som om de var i stor sorg, särskilt när det handlar om ungar som inte klarat sig. Havet är en lockande plats, och det finns ju de som drömmer om att få sin sista vila i havet. Hos begravningsbyrån Lavendla kan du få personlig rådgivning om vad som gäller för begravningar och tillstånd så att du kanske kan få din sista vila på det ställe du helst vill, eller ordna det för en bortgången anhörig.
Stora djur
Späckhuggare är stora, en stor hane kan bli över 9 meter lång och väga upp till 9 ton medan honorna är betydligt mindre. Honorna är cirka 7 meter och väger mellan tre och fyra ton. När kalven föds är den upp till 2,4 meter och väger 180 kilo.
Det är sociala djur och utanför den amerikanska kusten har tre olika typer av späckhuggare identifierats utifrån beteende. De kustnära äter fisk, de pelagiska lever i öppna vatten långt ut till havs och den tredje gruppen, de vandrande rör sig både till havs och utmed kusterna. Deras jaktbeteende skiljer sig ifrån de andra grupperna genom att de i mycket större utsträckning jagar valar och sälar. De olika grupperna har olika ljud och olika DNA men forskarna vet inte om det är olika arter eller bara olika varianter av vanliga späckhuggare. Det har också noterats att sälar har lärt sig känna igen ljudet av de farliga vandrande späckhuggarna och flyr i högre grad än vad de gör för kustnära eller pelagiska späckhuggare.
Typ D
Länge har det ryktats om en annorlunda späckhuggare som inte riktigt ser ut som vanligt. Det har rört sig om en något mindre val med spetsigare ryggfena och med ett mer rundat huvud. Den största skillnaden är de vita kindfläckarna som ska vara mycket mindre. Denna späckhuggare har retat nyfikenheten hos forskarna och till slut fick de utdelning. DNA-prover är tagna och det kommer snart att avslöjas om det är en ny art eller bara en lokal variation. En ny art skulle innebära en stor upptäckt men framtiden får utvisa vad det är.